Bland de allra första gångerna jag red Vargen.

17 mars 2010 blev jag medryttare på en tjock, tufsig liten ponny som bockade och sparkade bakut ungefär var femte meter. Fodervärden hade inte riktigt tiden, och hennes dotter (som även hade hans halvbror på foder) orkade/hann inte med ännu en ponny. Det var sagt att jag skulle rida honom tre dagar i veckan, men redan efter en vecka insåg vi att det inte skulle gå. Han behövde ridas mer, och jag behövde rida för stallets tränare för att få hjälp!  Jag började rida honom 5 dagar i veckan i stället, och varje måndag red jag för Louise Sjökvist på Roslagens Utbildningsstall, som kom ut till oss två dagar i veckan för individuella träningar.


Tredje eller fjärde gången vi red ut, skogen vid stallet vi står i nu.


Här började dressyren äntligen klicka. Stadigheten och bärigheten ökade något enormt, och vi var ett team.

Allt gick framåt, och vi började arta oss som ekipage. Vi arbetade mer tillsammans, istället för emot varandra. Uteritter, dressyr, hoppning och lite arbete på töm var väl vår vanliga träning, men jag började en period även intressera mig för s.k "natural horsemanship" och försökte utöva lite enligt Pat Perellis lära, vilket Vargen tyckte var jättekul. Vi tävlade lite clearrounder i hoppning, samt en klubbtävling i dressyr - där vi faktiskt blev placerade som tvåa med bara en poäng som skilde oss och vinnaren åt.


Efter prisutdelningen på dressyrtävlingen. Jag hade kavaj under den hemskt fula tjocktröjan, jag lovar! ;)

Tyvärr kom den dagen som alla som rider andras hästar fruktar, alldeles för snabbt. Påskafton 2011 kom ägaren och hämtade hem BÅDA våra ponnys, då halvbrodern var fruktansvärt halt och inte blev bättre. Jag har nog aldrig varit så ledsen i hela mitt liv, som den dagen då jag såg dem båda lastas på transporten för att åka iväg från mig. Vargen var min själsfrände och min bästa vän, och plötsligt fick jag inte träffa honom varje dag längre. Mitt hjärta krossades verkligen i tusen bitar.


En av de mest smärtsamma stunderna i mitt liv. 

Ett år senare började dock planer smidas! Min familj äger en sommarstuga med tillhörande skogstomt och diverse småbyggnader, och storstugan på stället skulle byggas ut samt att köket skulle renoveras. Eftersom jag avskyr att vara där och alltså skulle vara hemma ensam större delen av sommaren gav jag förslaget att jag skulle låna hem en ponny över sommaren. Mamma hade själv tänkt tanken - och sa direkt åt mig att kolla med ägaren till Vargen om jag fick låna honom i tre månader. Behöver jag ens säga att jag var överlycklig?


Någon vecka sedan. Det har hänt en del med både honom och mig!

Idag har jag haft honom i fem veckor och fem dagar. Jag har aldrig varit så lycklig som under den här sommaren ihop med honom, mitt liv har verkligen känts helt perfekt och bäst. Stort tack till både min familj, och Vargens ägare Matilda som lät mig få ha honom den här sommaren, min allra sista ponnysommar. Det betyder mycket.

Nu återstår fem veckor och två dagar ihop med honom. Sedan ska jag ännu en gång se honom lastas på transporten och åka iväg från mig. Hur många gånger kan ett hjärta krossas, och fortsätta slå?

/Sophie